Jag vet inte riktigt hur det hela började. Vi gick våra rundor och under tiden vi gick flög tankarna iväg. Årstiderna växlade och människor, hundar och hästar korsade vår väg. Sen dök haren upp och med honom den stora frustrationen. Vi blev ett team- jag och Don José. Han försökte fånga haren och jag förstå min omvärld.
Don José kan säga vad han vill eftersom han är en hund. Det kan inte jag. Människor förväntas vara civiliserade, pålästa och korrekta när de uttalar sig och jag är en människa. Däremot kan jag vara lite förnumstig och svara på alla dumheter som jycken vräker ur sig. Det är en utmärkt rollfördelning. Jag får framstå som klok och reflekterande och hunden kan gissla makthavare och korkade företeelser utan att jag behöver ta ansvar för vad han säger.
Med tiden började fler och fler gilla våra filosofiska konversationer. De utvecklades och gick från att vara bara lite småprat till att bli viktiga. Inte på det sättet att de är litterärt högstående. De är vad de är – en dialog mellan en korkad men talande hund och en besserwisser till matte som är ganska oduglig på hunduppfostran. Samtalen kan handla om rasism, orättvisor, demokrati, jämställdhet…Don José frågar om allt han ser och hör. Han försöker inte vara politiskt korrekt eller rumsren. Han bara säger det som kommer honom för i stunden.
Vi lever i en tid där mycket är yta och få saker får ta tid och gå på djupet. Mina samtal med min hund har mer och mer kommit att handla om den stora världen bortom våra kvarter. Den stora världen som inte bara ligger bortom utan faktiskt omsluter även våra hus och gator. Den där vi lever antingen vi vill det eller ej. En värld där vi kan spela roll och där våra val och handlingar påverkar.
Nu har jag skrivit kontrakt med Don José. Han kommer i bokform och han kommer att uttala sig om både ditten och datten fortsättningsvis. Han reflektioner behövs i en tid som vår. Mina ambitioner som romanförfattare och dramatiker får för tillfället stå tillbaka. Som den hundägare jag är får jag ta mitt ansvar. Välkommen att läsa!