Jag lärde mig prata med Simona och de andra när jag var nio. Simona var kär i Roberto och han i henne. De träffades bakom en fiskebåt på stranden och vi andra skyddade dem mot de vuxna. Simonas pappa ville helst krossa Roberto, och alla andra killar i tonåren med för den delen,  fullständigt krossa och förinta och utrota,  så att han och ingen annan gosse i puberteten aldrig någonsin mer skulle kunna komma i närheten av hans dotter. Det var ganska primitivt tänkt men han visste inte bättre.  Och förresten, om han så visste bättre så hade det inte hjälpt. Kärlek rår man inte på.
Simona och Roberto kysstes och vi ställde oss som en skyddande mur runtom. Sen sprang de iväg och pappan, som givetvis insåg att ungarna som bildade cirkel försökte dölja något väsentligt, sprang efter. Det slutade oftast med örfilar och skällsord. Kärleken bestod dock, såvitt jag vet.
Jag lärde mig något om livet där på stranden i San Terenzo. En liten ynka fiskeby i en tid när Medelhavet blir utfiskat och fiskebyarna aldrig mer blir vad de har varit. En tid när arbetskraftsinvandrare ännu kunde flytta till Västerås och Linköping och förse fabrikerna med arbetskraft. En tid, som redan är för länge sen, och som ändå byggde det som kom sen.
Jag lärde mig ett språk. Då begrep jag inte att italienska var ett språk. För mig, som flyttat runt och bott både i Bohuslän, i Värmland och i Stockholm, var nya dialekter inget märkvärdigt. Att Simona sa tu istället för du var väl inget att hänga upp sig på. Svenska eller italienska – det lät inte likadant men båda språken fungerade att kommunicera på.
Det var det som var grejen. Kommunikationen, utbytet av information, kärleken. Idag är jag ganska säker på att det finns en nyckel till mänsklighetens överlevnad just där. På stranden i San Terenzo. Mellan ungarna av olika nationalitet och med olika språk som förstår vandra intuitivt. Människor som ser till behov istället för färg och form. Kärlek går före det mesta.
Jag insåg som vuxen att jag kunde ett språk som kallas italienska. Det var ganska bra att komma till den insikten. Det gav mig nycklarna till en hel värld. Inte bara stranden i San Terenzo utan mycket, mycket mer. Tänk vad jag har skrattat tack vare italienskan. Gråtit med för den delen. Omöjligt att förklara men självklart och kanske en av anledningarna till att jag tyckte att opera var en bra idé. Vem vet?