Jag har en liten nyckel i min väska. Den går till en gammal dörr. Den går till en dröm om ett sammanhang och en stunds ro i själen. Den går till ett kärvande lås i ett hus där människor fötts och älskat och levt och andats. Nyckeln i min väska är inte ens min men den öppnar dörren om jag någon gång kommer dit.
Jag har bokat biljetten. Varje morgon när jag vaknar glädjer jag mig åt att snart få äta mitt kokta ägg. Om jag inte hinner äta frukost glädjer jag mig åt att det går ett gäng gäss på ängen när jag kör förbi på min väg till jobbet. När det snöar igen, fast det är i slutet av mars ,tänker jag på min lilla nyckel och funderar på om jag kommer att känna igen mig när jag står framför dörren. Ibland oroar jag mig lite för hur jag skall kunna få andra att förstå men jag slår det snabbt ur hågen. Den som behöver förstå gör det och de andra har nog med sina egna bekymmer.
Det finns ingen varmvattenberedare i köket. Jag har glömt fråga om det finns en i badrummet. Nu är det lite för sent att ångra sig. Man kan vara utan dusch i fyra dagar. Eller så får vi värma vatten på spisen och tvätta oss i handfat. En gång i tiden bodde människorna i grottor.
När jag tänker på hur kort livet är och hur många som gått före blir jag otålig. Inte ska man hänga upp sig på varmvattenberedare och vad andra tycker. Jag har fått nyckeln och jag tänker låsa upp. Om jag någon gång kommer dit.
Någonstans kommer man alltid. Kanske inte precis dit man tänkt eller så gör man det men känner inte igen sig. Kanske är det så att man inte ska tänka i förväg. Fånga dagen som den kommer. Eller fånga inte förresten. Låt dagen vara fri och komma som den vill.
Jag har en liten nyckel i min väska. Hela mitt liv har jag varit på väg till den där gamla dörren och så plötsligt står jag här och har nyckeln i min väska. Märkligt!