– …och då sa hon ”jaha, Don José är en hund! Då förstår jag!”
Don José, som alltså är en fransk vattenhund, tittar klentroget på mig.
-Hon trodde att du var min man, förtydligar jag för den lurvige.
-Trodde din väninna att jag var din man? frågar han.
-Jag sa ju just det. Hon trodde att du var min man, svarar jag.
-Trodde hon att husse jagar haren? frågar Don José.
– Det är väl inget konstigt. Det kryllar av män som jagar både harar och älgar och rådjur och allt möjligt annat, svarar jag.
-Med gevär ja, svarar jycken och jag hör på hans tonfall att det är en milsvid skillnad på att jaga med gevär eller med bara sin kropp som vapen. Don José anser sig vara överlägsen alla jägare med gevär eftersom han jagar utan hjälpmedel. Andra tycker att jakt och dödande är helt fel men om detta handlar inte dagens diskussion.
-Alltså, så här är det, säger jag och försöker mig på en förklaring. -Min man, alltså din husse, har ett spanskt namn eftersom han är född i ett spanskspråkigt land. Där heter man inte Johansson eller Larsson för det mesta utan som i det här fallet; Gutiérrez. Du, som är en hund, en fransk vattenhund, är född på Bjärehalvön, och du har ett spanskt namn som är taget ur en fransk opera och det i sin tur gör det hela lätt att blanda ihop eller missförstå…och du är av rasen Barbet eller som det också heter ”fransk vattenhund” vilket innebär att du har pudel-anor vilket i sin tur gör att du ursprungligen är fransk..
-Vadå fransk opera? frågar hunden och ser ännu mer klentrogen ut.
-Det finns en opera som heter Carmen och där är Don José en av rollerna. En ganska uppblåst typ som dödar Carmen på slutet.
– Är jag döpt efter en mördare?
-Det är bara en opera. Det var lillhusse som bestämde att du skulle heta Don José. Men strunt samma, det jag försöker säga är att det inte är så lätt för andra att fatta svängarna i den här historien när din husse är spanjor. De tror att jag pratar om husse när jag pratar om dig.
-Jag har fått lära mig att man ska prata med och inte om, säger hunden tjurigt.
-Javisst men nu försöker jag bara förklara varför det blir så rörigt när jag ska förklara. Det är lätt att missuppfatta. Hund eller man, spanjor eller fransos…det kan vara förvirrande för vem som helst, svarar jag.
Hunden blänger på mig och jag känner att jag inte riktigt lyckats i min pedagogiska gärning idag.
-Vet du vad? säger jag försiktigt. -Vi struntar i alltihop. Glöm vad jag sa om att hon trodde att du var min man. Vi bara låter det vara och går vidare. Det är ändå inte viktigt.
– Är det inte viktigt? frågar Don José. -Hur kan det inte vara viktigt om du är gift med mig eller om du är min matte? För mig är den en milsvid skillnad.
– Jovisst, men jag försökte bara relatera vad ANDRA tror, inte hur det ÄR. Så släpp det!
– Och så är det det där med spanjor. Jag trodde att husse var KATALAN, fortsätter Don José. -Nu säger du att det inte är viktigt. Jag är inte helt övertygad om att nio miljoner katalaner håller med dig matte. För dem är det faktiskt ganska AVGÖRANDE om de är spanjorer eller katalaner.
– Okej. Jag ger mig. Snälla sluta nu! Vi släpper det. Vi släpper alltihop. Du får gärna vara min man för andra som läser detta. Eller så kan du vara en hund. En fransk eller katalansk eller småländsk hund. Eller kanske en hare. Det spelar faktiskt ingen roll. För det mesta är vi lite av varje faktiskt. Snälla och dumma på samma gång. Mördare och samtidigt söner eller döttrar. Fransmän och på samma gång skattebetalare och sjukgymnaster. Eller feta damer som äger ett skogbruk. Vi som lever på den här planeten kan passa in på flera epitet. Det är det som gör livet så oförutsägbart och komplicerat. Du är en hund och du heter Don José och jag är din matte. Min man heter inte Don José men det hade han kunnat göra. Nu tar vi kväll tycker jag.
Hunden ser outgrundligt på mig och jag anar att han inte är helt nöjd.