Uppbrott

Jag gick på en grusgång intill kyrkogården och pratade med min allra bästa vän. Jag, som är född sent på året, var bara femton men hon hade fyllt sexton. Vi skulle sluta nian och framtiden var som en stor och okänd rymd vi nu blev utkastade i.  Hur skulle det bli?  Vad skulle vi göra? Dög vi ? Fanns det kärlek för oss och i så fall var? Det var mycket vi funderade på.
Sommaren kom och gick. Jag flyttade och hon flyttade. Vi pluggade vidare och fick arbeten och barn , äktenskap och banklån,  framgångar, motgångar och ansvar.  Vi som inte kunde föreställa oss livet efter 17 blev vuxna.  På vägen hittade vi både kärleken och  en massa annat.
Jag är tillbaka på grusgången och funderar över de där åren som är mellan då och nu. Ser barnen som växer upp och funderar över framtiden och hur det ska bli. Vad ska de göra? Duger de? Finns det kärlek för dem och i så fall var?
Livet är en kort parantes i oändlighetens rymd.  Fyrtiotvå och ett halvt år senare ser jag att det blev bra. Vi dög och det gör dagens unga också. Kanske är vägen krokig ibland, kanske får man börja om från början några gånger men på det stora hela blir det bra.

För längesen…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *